Jag heter Karin Rondahl, född Runfeldt och Axel Runfeldt var min farfar.
Vi, syskonen Runfeldt på Rundarve, har ju vuxit upp med farfar Axel väldigt nära och jag har tecknat ned något om mina minnesbilder av farfar i anslutning till hans släktforskning.
Farfar bodde i ett hus vid ”Amlings”, som vi sa, några 100 meter bort men han åt sina måltider hos oss på Rundarve. Ofta diskuterades då vår släkt, andra släkter och släktforskning
och vi barnbarn var väl måttligt intresserade.
Jag minns farfar som en ganska barsk herre med bestämda åsikter. När han pratade önskade han uppmärksamhet
från omgivningen. Det var dock inte alltid det blev så. Särskilt, i varje fall i mitt fall, när han berättade om sin släktforskning, tappade jag ganska snart intresset och tyckte det bara var jobbigt att lyssna på hans
beskrivningar av olika människor och släkter. Jag var ju bara barnet då.
Vi barnbarn tyckte också att det var lite pinsamt när han frågade ut våra
kompisar om deras släktskap och så vidare.
I dagens läge önskar jag att jag hade lyssnat mer på vad han hade att berätta. Det hade han säkert uppskattat
och jag hade haft nytta av det under mitt liv! Jag är själv farmor och kan numera lätt sätta mig in i hans eventuella känslor då jag/vi barnbarn inte lyssnade på honom. Dessutom är jag gift med Leif, som sedan
många år är en hängiven släktforskare och har, bland annat genom honom, förstått vad viktigt det faktiskt är för välbefinnandet att ha kännedom om sitt ursprung.
Jag förstår numera också vilket enormt arbete farfar lade ned på sin släktforskning. Han pratade med en massa människor ute i bygderna, satt på olika arkiv, till och med i Stockholm, och sökte
släktband manuellt och sedan sammanställde han resultatet på sin ”kammare” vid ”Amlings”. Han hade en Mercedes skrivmaskin och med ”pekfingervalsens” hjälp fyllde han A4-ark på A4-ark. Det blev
förstås en mängd papper. Vilket otroligt tålamod! Undrar vad som drev honom? Troligtvis ett genuint intresse för släktens ursprung.
Vi systrar, Gertrud och
jag, hade till uppgift att hjälpa mamma och Margit med städningen hos farfar. Jag tyckte det var lite spännande. Det var naturligtvis inte så populärt hos honom med tanke på att det låg dokument och anteckningar överallt.
– Och inget fick ju flyttas på och det kan jag numera också förstå.
Vad jag förstått var farfar en föregångare i socknen. Han var en av
de första att sätta in telefon, köpa bil och bygga modernt badrum. Han var också förutseende när det gällde maskinskrivningens konst. Han insåg, efter egen erfarenhet av ”pekfingervalsen”, nyttan
av att kunna skriva maskin. Jag var ju sist ut i barnaskaran på Rundarve att utbilda mig och farfar var väldigt tydlig med sin uppfattning att det var viktigt att kunna skriva maskin på riktigt vis. Han köpte helt enkelt en skrivmaskin
och gav mig i födelsedagspresent. Han uppmuntrade mig också att gå på maskinskrivningskurs. Jag förstod inte då att jag faktiskt, under hela mitt liv, skulle ha nytta av det. Jag har t ex lidit med flera av mina kollegor när
de suttit och skrivit sina patientjournaler med ”pekfingervalsen” hjälp.
TACK FARFAR!
När barnbarnsbarnen
föddes visade farfar en annan sida än sitt barska jag. Jag minns när farfar stod i köket på Rundarve och under lång stund betraktade vår förstfödde son, som då låg i en barnvagnsinsats på golvet. Plötsligt
sa han med mycket mild stämma ”leil tuttu da”.
Alla barnbarnsbarn och alla vi andra kan känna stolthet över att ha en förfader, som under sin livstid tänkte
framåt både när det gällde utveckling och kunskap om släktens ursprung.
Farfar lade grunden till fortsatt forskning genom att kartlägga ”Båtsman
Splits Ättlingar” och det är roligt att så många intresserade släktingar har byggt vidare på hans arbete. Det är ju med anledning av ERT arbete som vi har samlats här idag.
TACK SKALL NI HA!
Tack för mig!